tisdag 7 februari 2017

En lång lång tid.

När jag såg dig i rummen som vi ofta satt i, så blev jag lite star struck.
Du var ju rockstar liksom.
Du bodde i Bagis, så vi började åka tunnelbanan hem tillsammans och under de korta resorna så kände jag en sån släktskap. Som att du var ungefär där jag var för sex år sen. Vilsen och skiträdd för livet utan kemikalierna, men samtidigt med ett hopp om att det kunde finnas nåt annat.
Jag hoppades och trodde att vi skulle kunna bli kompisar och tänkte ofta att jag skulle höra av mig och se om du ville ses och fika eller nåt, men kom aldrig till skott.
Nu är du borta och det är bara så satans sorgligt.
Hoppas att du har det fint.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar